Bildandet
Den 16 mars 1920 samlades ombud från kristna samfund och organisationer på Svenska Missionsförbundets expedition i Stockholm för att bilda Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse.Detta möte blev den formella starten för organisationen Hela Människan.
Den direkta anledningen till Riksutskottets bildande var den folkomröstning om alkoholförbud som skulle genomföras 1922.

Bakgrund

I början av 1800-talet var Sverige och många andra länder mycket hårt drabbade av alkoholmissbruk. Hembränning var tillåten och brännvinet flödade, det förekom t.o.m. att delar av lönen kunde utgå i form av brännvin. Man uppskattar att alkoholkonsumtionen kan ha varit 3-5 gånger högre än i våra dagar. Detta medförde stora problem, speciellt för kvinnor och barn i familjer där männen var alkoholiserade. Ett annat problem var att mycket säd användes till brännvinstillverkning vilket medförde matbrist och hunger. Väckelserörelserna på 1800-talet reagerade kraftigt mot allt detta och en mängd präster och pastorer engagerade sig i kampen mot dryckenskapen. Många måttlighets- och nykterhetsföreningar bildades och fick stor tillslutning. Husbehovsbränningen avskaffades redan under 1840-talet. Dessa svenska nykterhetssträvanden förstärktes genom kontakter med de anglosaxiska absolutistiska nykterhetsföreningar som började komma till Sverige under 1880-talet. Dessa förde en betydligt hårdare linje och ville påverka politiken. 1890 hölls en allmän svensk nykterhetskonferens som antog som mål att få ett svenskt brännvinsförbud. Som ett steg på vägen mot detta mål genomförde den svenska nykterhetsrörelsen 1909 en frivillig folkomröstning om alkoholförbud där 55 % av de vuxna deltog. Hela 99 % av de röstande ville då ha förbud. Dessa växande krav på alkoholförbud ledde till att riksdagen 1911 tillsatte en kommitté för att begränsa rusdryckernas skador och utreda frågan om rusdrycksförbud. Kommitténs arbete ledde till att alkoholförsäljningen efter några år flyttades till allmänt ägda systembolag där endast mindre mängder fick köpas av de som innehade en ”motbok”. Riksdagen beslöt också att en folkomröstning om ett allmänt alkoholförbud skulle hållas i augusti 1922.

En ledande kraft bakom bildandet av Riksutskottet för De Kristnas Förbudsrörelse var svensk-amerikanen David Östlund som kommit till Sverige 1919 som representant för en amerikansk förbudsorganisation. Han genomförde då en nationell föredragsturné och kunde rapportera om det amerikanska alkoholförbudet som införts samma år. Östlund, som var en kraftfull och drivande person, arbetade vintern 1919-1920 intensivt för att bilda en kyrklig förbudsorganisation och lyckades väl med uppgiften. När Riksutskottet bildades blev alla då etablerade frikyrkor medlemmar tillsammans med KFUM och Vita Bandet. Svenska Kyrkans riksmöte beslöt några dagar senare att utse representanter till Riksutskottet. David Östlund själv utsågs till generalsekreterare.

Kampanj och folkomröstning

Det riksutskott som bildades 1920 var en kampanjorganisation. En av de första åtgärderna var att starta en egen tidning, Folkets Väl,som började komma ut 1920. Inför folkomröstningen hölls sedan en mycket omfattande valkampanj, där många kända talare som turnerade i landet. Totalt hölls nästan 1500 nykterhetsföredrag. Många regionala och lokala kommittéer bildades som mobiliserade valarbetare, arrangerade möten och spred sitt budskap via tidningar, trycksaker, film, affischer mm. En av de mest kända affischerna visar en mor med sitt barn i famnen med texten ”för din skull vill jag rösta ja!”. Man arbetade även via kyrkorna och vid sina årskonferenser 1922 antog samtliga frikyrkosamfund uttalanden till stöd för ett förbud.

Folkomröstningen i augusti 1922 blev dock en besvikelse för Riksutskottet. Man lyckades inte få tillräckligt många röster för sin sak. Endast 55 % av befolkningen deltog i omröstningen och utfallet blev 49 % för förbud och 51 % emot. Majoriteten av kvinnorna stödde förbudstanken medan männen i högre grad var emot. ”Jag minns hur bittert besvikna vi stod” och ”jag minns hånet från nejröstarna” skrev en av de ledande företrädarna för riksutskottet. Efter omröstningen kom frågan upp om organisationen borde upplösas eller om arbetet skulle fortsätta i någon form. Några av de ursprungliga medlemmarna avstod från att utse ombud men åtta organisationer beslöt att fortsätta det gemensamma nykterhetsarbetet med målet att skapa ett nytt tillfälle att införa alkoholförbud.

Nyorientering

Så småningom började man inom nykterhetsrörelsen se att det inte skulle bli politiskt möjligt att få en ny folkomröstning om alkoholförbud. Dessutom började nackdelarna med ett alkoholförbud utan folklig förankring bli kända, inte minst erfarenheterna från USA, där alkoholförbudet lett till stor tillväxt av hembränning och organiserad brottslighet. Som ett led i nyorienteringen beslöt styrelsen 1931 om ändring i namnet från ”förbudsrörelse” till ”nykterhetsrörelse”. När man några år senare antog nya stadgar reviderades namnet ytterligare och det nya namnet blev De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, DKSN.

Omorienteringen sammanföll med ett byte på generalsekreterarposten. David Östlund avled hastigt av stroke under en talarresa 1931, han ”föll på sin post”. Hans efterträdare blev den 35-årige Joel Kullgren, pastor i Svenska Missionsförbundet. Kullgren tackade dock först tre gånger nej till tjänsten.

Riksutskottets ordförande Gustav Mosesson var dock övertygad om att Kullgren var rätt person och begärde ytterligare ett samtal. Vid samtalet var Kullgren kritisk till riksutskottets sätt att arbeta och menade att nykterhetsaken måste sättas in i ett större sammanhang, som en del av den kristna diakonin. Dessutom behövde man använda moderna redskap som ljusbilder och film och inrikta sig mot ungdomen. När Mosesson ställde sig positiv och utlovade sin oreserverade välsignelse till ett sådant arbetssätt, svarade Joel Kullgren ja till generalsekreterartjänsten. Han kom sedan att stanna på den posten i trettio år.

Kullgren började med föredragsturnéer till landets olika delar och illustrerade sina föredrag med ljusbilder från en projektor. Han skaffade auktorisation från Skolöverstyrelsen att hålla lektioner och föreläsningar på skolor och högre utbildningar. Han engagerade också flera andra resetalare i verksamheten. Kyrkorna i de olika distrikten var medarrangörer och föreläsningar hölls i folkskolor, yrkesskolor, militärförläggningar, fängelser, alkoholistanstalter, industrier och i många andra sammanhang. Det fanns ett trettiotal olika föreläsningsämnen. De flesta handlade om alkohol och nykterhet men det fanns också ämnen som ”Socialvårdens medel och mål”, ”Vad ska vi göra med våra hämningar?” eller ”Människan, maskinen och arbetstrivseln”.

Föredragsturnéerna medförde kraftigt ökade kostnader och rörelsens ekonomi kom vid 1930-talets mitt in i ett kritiskt läge. Genom upprop till församlingar och värvande av personliga understödjare kunde dock ekonomin sakta förbättras. DKSN fick från 1938 del av nykterhetsanslag från riksdagen och därmed förbättrades ekonomin så mycket att även en ungdomssekreterare, Knut Kjellberg, kunde anställas.

Förutom föreläsningsturnéer arrangerades många två- eller tredagarskonferenser runt om i landet under mottot ”Praktisk kristendom”. Dessa fick stor tillslutning och fördelades med tiden ut till de olika länen i landet. En sådan konferens kunde förutom bibelstudier och nykterhetsfrågor innehålla ämnen som” Yrke och ekonomi”, ”Ungdomspsykologi” och ”Äktenskapsfrågor”. För att få en fungerande struktur för föreläsnings- och kursverksamheten delades landet in i olika ”resekretsar”.

Under 1930-talet fanns ett åttiotal kretsar. Med tiden uppstod behov att förlägga planeringsarbetet närmare lokalplanet. Under 1956 och 1957 bildades därför länskommittéer i alla län där ledamöterna rekryterades från samfunden och lokala församlingar.

Samhällsperspektivet förstärks

På initiativ av Joel Kullgren införde DKSN 1949 ett tillägg till sitt namn, ”Social-etisk samhällstjänst” som innebar en markering att rörelsen inte bara behövde arbeta med frågor som rör individens livsföring utan att man också hade ett samhällsuppdrag där man behövde engagera sig för de mest utslagna i samhället. Detta var ingen ny tanke. Redan 1937 hade styrelsen utrett frågan om DKSN kunde anskaffa och driva en alkoholistanstalt, men p.g.a. omständigheterna kunde man sedan inte gå vidare med detta förslag.

I början av 1960-talet blev det på nytt skifte på generalsekreterarposten. Pastor Alf Tallborg, som arbetat länge på DKSN:s rikskansli tillträdde denna tjänst sommaren 1961. Statistiken från detta år visar på en stor mängd utbildningsverksamhet. Under året hade det hållits fem stora länskurser med 27 000 deltagare. Därutöver hade 105 andra kurser och 2250 lektioner hållits. Totalt hade DKSN:s aktiviteter samlat 115 000 deltagare. Rörelsen hade även över 1000 länsombud och 1200 lokala platsombud.

Länsarbetet byggs ut

Under 1960-talet arbetade DKSN för att bredda basen för sitt arbete och de olika länskommittéerna började även få ekonomisk bärkraft. Vissa landsting började ge bidrag till det nykterhetsarbete som drevs i olika län. Bidragen var i början blygsamma och i mitten av 1960-talet fanns endast några få länsanställda. Bidragen ökade dock kraftigt under den s.k. ”mellanölsperioden” 1965-1977, då många unga hamnade i missbruk p.g.a. denna populära ungdomsdryck. Samtidigt bredde även narkotikan ut sig i Sverige bland ungdomar. Allt detta synliggjorde behovet av förebyggande insatser och genom ökade bidrag kunde DKSN:s länsorganisationer kraftigt utvidga sitt drogförebyggande arbete. I mitten av 1980-talet, när antalet länsarbetet var som störst, fanns fjorton länskonsulenter, varav de flesta arbetade heltid. Många av konsulenterna arbetade med ANT-information i skolor och ungdomsgrupper, där det då var lätt att komma in och få hålla föreläsningar och lektioner.

Förutom det förebyggande arbetet hade de länsanställda ofta en viktig uppgift när RIA-arbetet startade. Vissa länsanställda var t.o.m. RIA-föreståndare under det första skedet. Länen arbetade även för att främja RIA och hade ofta en viktig roll när RIA-arbete etablerades på olika nya platser.

Sedan 1990-talet har länsverksamheten och det regionala ANT-arbetet minskat i omfattning. Några länsorganisationer lades ned i början av 2000-talet. På grund av utvecklingen beslöt riksstämman 2003 att avskaffa den obligatoriska regionala nivån inom rörelsen och överföra allt ansvar för samordningen inom rörelsen till riks. Hela Människan far också idag länsorganisationer i de flesta län men de har nu en friare ställning i rörelsen och har utvecklats åt ganska olika håll. Flera län har fortsatt att arbeta drogförebyggande och att ge stöd till sina Hela Människans enheter i sina län. Andra län har satsat mer på nya verksamheter, t ex. De Glömda Barnen eller startat egna diakonala projekt.

DKSN:s ungdomsråd

Ett viktigt förnyelsesteg inom rörelsen var bildandet av DKSN:s ungdomsråd 1972. Rådet bestod av representanter för de kristna ungdomsförbunden och dess förste ordförande var prästen Hans-Erik Lindström. Han efterträddes efter en tid av Jonas Hartelius, sedermera känd drogforskare på Carnegieinstitutet. Ungdomsrådet kom snabbt igång med sitt arbete och lyckades få betydande bidrag från Statens Ungdomsråd till sitt arbete. Man arbetade med upplysning om alkohol och droger och producerade en hel del material i dessa ämnen. Ungdomsrådets katalog över hjälpmedel för ANT-undervisningen innehöll tidvis ett trettiotal olika artiklar, bl. a. en hel rad påkostade filmer. Materialet höll hög klass och blev i vissa fall ledande inom sitt område. Filmen ”Avgörandet”, som handlar om hasch bland ungdomar, spriddes i 300 kopior till landets skolor och var under 1980-talet landets mest sedda film inom sitt ämnesområde. Man tog under 1990-talet fram ”UT- och IN-ställningen”, en tekniskt avancerad ”upplevelselabyrint” som turnerade över landet och ofta användes i skolornas ANT-arbete. Ungdomsrådet arbetade även med annan opinionsbildning, man medverkade t.ex. i den stora kampanjen ”Drogfritt liv som inleddes 1987.

Ungdomsrådet anställde med tiden ungdomskonsulenter och började tillsammans med lokala enheter utveckla utåtriktade aktiviteter för att nå ungdomar. En sådan verksamhet innebar att bjuda unga nattvandrare på kaffe och bulle. Detta arbete gick i Stockholm under namnet ”Livsfläkt” men kom ibland även att kallas ”bullgerillan”, eller som i Örebro ”Nikodemos”.

Efter några decennier märktes en successiv avmattning av de kristna ungdomsförbundens engagemang att märkas och det uppstod vakanser i ungdomsrådet. Vid riksstämman 2003 lades därför ungdomsrådet ned och de olika ungdomsförbunden gick in som ordinarie huvudmän för riksenheten. Samtidigt togs beslut att barn- och ungdomsperspektivet skulle genomsyra all Hela Människans verksamhet.

RIA-arbetet startar

Under 1940-talet hade Stockholms Nykterhetssällskap öppnat en social rådgivningsbyrå i Stockholm.
Från början hade man en allmänt social inriktning men med tiden kom verksamheten allt mer att inriktas på social och medicinsk rådgivning till alkoholskadade. Det visade sig dock svårt att få tidigare alkoholister att känna sig hemma i nykterhetsrörelsen. Man hade också svårt att få ideella medarbetare till verksamheten, de människor som engagerade sig kom i huvudsak från kyrkorna. Mot slutet av 1950-talet hade man tröttnat på att driva denna verksamhet som gav så litet resultat.

Rådgivningsbyrån fanns på Kungsgatan 66 i Stockholm, i samma fastighet där DKSN vid denna tid hade sin expedition. Eftersom det länge hade funnits en önskan inom DKSN att arbeta praktiskt för alkoholskadade, blev det ett naturligt steg för rörelsen att 1959 ta över ansvaret för verksamheten.
Verksamheten hade namnet ”Rådgivning i alkoholfrågan”, vilket brukade förkortas till ”RIA”. Man fortsatte en tid att arbeta enligt sin tidigare inriktning, där man främst gav medicinsk hjälp. När verksamheten 1961 flyttades till Tegnérlunden 8 upphörde man dock med läkarrådgivningen och ägnade sig i stället åt kurativa insatser och försökte skapa gemenskap. De första åren höll man öppet två dagar i veckan med ett förmiddagspass och ett kvällspass varje öppen dag. Senare kunde man med hjälp av frivilliga medarbetare hålla öppet varje kväll. Fredags kvällar hölls ”Öppen RIA-träff” med sång och gemytlig samvaro. Från början fanns bara en halvtidsanställd föreståndare men i september 1964 kunde föreståndaren få en heltidstjänst.

RIA expanderar

Vid mitten av 1960-talet började DKSN:s riksledning planera för en utvidgning av RIA-verksamheten. Pastor Lars Häggström, som arbetade för DKSN:s länsorganisationer i Sydsverige, fick i uppdrag att på en 40 % deltidstjänst starta och leda rådgivningsverksamhet i Malmö, Lund och Helsingborg. På varje plats skulle man ha öppet några timmar per vecka. Ett liknande försök gjordes en tid även i Kramfors. Det visade sig dock svårt att utveckla arbetet med så begränsad arbetstid. Dessutom upplevde inte de lokala församlingarna att detta diakoniarbete tillhörde dem. Av dessa skäl avvecklades verksamheterna i Helsingborg och Lund medan verksamheten i Malmö levde kvar, dock länge med svag ekonomi. Man lärde sig inför framtiden att en RIA-verksamhet måste bygga på de lokala församlingarnas engagemang om den ska kunna leva vidare.

I februari 1969 öppnade RIA Dorkas i Örebro. Starten hade förberetts under ett års tid tillsammans med församlingarna och dessa engagerade sig starkt i verksamheten. Pastor Håkan Blomé som blev föreståndare var dessutom en eldsjäl som tände många för detta arbete. Nya arbetsformer prövades: läger för alkoholskadade, weekendhem, kyrksöndagar, utfärder och studieverksamhet. 1970 startade RIA i Norrköping och 1971 RIA i Jönköping med Jan Malmesjö resp. Zeth Arvidsson som föreståndare. Dessa tre nya RIA-verksamheter blev den positiva injektion som DKSN behövde och gav inspiration och förebilder för många av de verksamheter som startades senare. Från 1972 gick utvecklingen snabbt framåt och under resten av 1970-talet startade i snitt sex nya RIA-verksamheter på år. Styrkan i expansionen kan illustreras genom erfarenheten hos Bengt Taranger, som var DKSN:s generalsekreterare 1974-1997. När han tillträdde sin tjänst samlade han alla rörelsens anställda i landet till möte. Skaran uppgick då till sexton personer. När han tjugotre år senare lämnade sin tjänst uppgick antalet anställda i rörelsen till över trehundrafemtio.

Den stora expansionen av RIA-arbetet främjades starkt av den tidens strömningar. Diakoni och socialt engagemang var på den tiden viktiga frågor inom kristenheten. De stora kristna riksmötena i Uppsala 1968 och Göteborg 1972 lade stor tonvikt på de sociala frågorna och lyfte fram de kristnas kallelse till engagemang på dessa områden. Dessa impulser bidrog kraftigt till att det togs många lokala initiativ till att starta RIA-verksamhet. Dessutom hade landets kommuner, relativt sett, gott om resurser och det lyckades ofta att få betydande stöd med finansieringen av RIA-arbetet därifrån.

Den höga expansionstakten inom RIA minskade under 1980-talet och utvecklingen gick sedan in i ett lugnare skede. Totalt har det under årens lopp funnits ungefär nittio olika RIA-enheter. Femtiofem av dessa finns kvar idag. Vid sidan om RIA-enheterna har det även funnits ett tiotal behandlingshem. De största har varit Bredbygården utanför Örnsköldsvik, Matteushemmet i Hjälmseryd, Krokåsen/Aronsgården i Umeå och RIA-hemmet i Järfälla. De tre senare har fortsatt att arbeta fram till idag. Behandlingshemmen har dock alltid varit en mindre del av missbruksarbetet inom hela Människan. RIA, med dess inriktning på öppenvård har alltid varit den helt dominerande delen.

De viktigaste principerna för RIA-verksamheten har varit Närhetsprincipen, -att erbjuda stöd och hjälp där människor befinner sig. Man slog också vakt om Frivilligheten, att det skulle finnas ett inslag av volontärer från församlingarna, så att RIA aldrig skulle bli en institution med enbart anställda som verkade oberoende av församlingarna. Man ville forma RIA som en ekumenisk diakonicentral där ”RIA-vännerna” kunde uppleva värme och gemenskap. En annan viktig princip var att RIA:s arbete skulle vara Orsaksmotiverat, inte resultatmotiverat. Utifrån detta ville man ägna omsorg åt alla, inte bara de som för tillfället upplevdes vara motiverade till förändring. En rad utvecklingsinitiativ har skett inom RIA-arbetet, bl. a. drevs en särskild ungdoms-RIA i Borås under ett antal år. En annan utvecklingssatsning under 1980-talet var DKSN:s kvinnoprojekt där tolv olika enheter samverkade för att utveckla särskilda sätt att möta missbrukande kvinnors behov. RIA i Bromma, som enbart arbetade gentemot kvinnor och ett antal kvinnogrupper inom andra RIA-verksamheter blev de synliga resultaten från denna satsning.

Verksamheten breddas successivt

Med tiden började verksamheten inom DKSN bli bredare och omfatta fler mänskliga problem än de alkohol- och drogrelaterade. Detta uttrycktes på många olika sätt. Olika RIA-enheter startade natthärbärgen och olika former av boenden. På en rad platser startades secondhand-verksamhet och andra former av sysselsättning och arbetsträning. RIA i Enköping startade i mitten av 1980-talet gruppverksamhet för ungdomar utanför arbetslivet och även andra enheter startade sysselsättning i olika former, alltifrån cykelverkstäder till legoarbeten till industrin. I Karlskoga och Göteborg utvecklades och drevs under några år ”Samtalsakuten”, en verksamhet för samtal i mänskliga krisskeden. RIA i Malmö började under 1990-talet att driva fritidsverksamhet bland barn i det socialt belastade Kirsebergsområdet. Efter att de stora mentalsjukhusen stängdes och de tidigare patienterna slussades ut i samhället, startades projektet ”LIvsPuls” för att mobilisera stöd till denna mycket utsatta grupp. Det gemensamma för alla dessa projekt var att målgruppen och perspektivet inte enbart rörde alkohol och droger utan att man även riktade sig emot flera andra aspekter av mänsklig utsatthet.

1994 flyttade DKSN:s rikskansli till centrala Stockholm och samlokaliserades med Sveriges Kristna Råd, en samlokalisering som kom att vara i fjorton år och som medförde en ökad kontaktyta och utbyte gentemot kristenhetens övriga ekumeniska organ. En frukt av denna ökade samverkan var att SKR och Hela Människan omkring sekelskiftet gemensamt startade Kyrkornas EU-kontor, som hade till uppgift att öka kunskapen om EU och bevaka möjligheten till projektmedel därifrån. Denna samlokalisering pågick i fjorton år tills rikskansliet vid årsskiftet 2007-2008 flyttade till nuvarande kontor i Fryshuset i södra Stockholm

DKSN blir Hela Människan

Den process som skulle leda till rörelsens ombildning inleddes med en samfundskonferens 1994 för att lyssna in kyrkornas tankar om DKSN framtida uppgift. Året efter genomfördes en undersökning som visade att andelen kyrkomedlemmar som stod för helnykterhet hade sjunkit samtidigt som önskan att engagera sig i socialt arbete var fortsatt hög. En arbetsgrupp fortsatte samtalen med de olika samfunden. Flera av dessa såg det svårt att i längden vara kvar som medlemmar i en nykterhetsorganisation som DKSN, eftersom medlemmarna hade olika hållning till helnykterhet.
Utifrån dessa signaler bildades en till en framtidsgrupp där de olika samfunden var representerade. Gruppens arbete utmynnade 1997 i ett förslag om en förändrad organisation med ny inriktning, nya stadgar och nytt namn. Förslaget innebar en tydlig kristen profil i stadgarna. I stället för att tidigare ha arbetat ”på helnykterhetens grund” skulle arbetet nu ske ”utifrån en kristen människosyn med Jesus Kristus som förebild och kraftkälla”. Det uttalades också en tydlig ambition till nära samverkan med huvudmännen, att den nya organisationen inte var ett mål i sig själv utan att dess uppgift var diakonal mobilisering, diakonal handling och diakonal opinionsbildning, allt inom ramen för ett nätverksorienterat arbetssätt.

Förslagen diskuterades intensivt vid den ordinarie rikstämman 1997. Vid en extra rikstämma i april 1998 antogs Framtidsgruppens förslag och DKSN omvandlades till den nya organisationen Hela Människan, med underrubriken ”socialt arbete på kristen grund”.

Hela Människans centrala arbete efter ombildningen

Ombildningsprocessen i organisationen sammanföll med ett skifte på generalsekreterarposten. Bengt Taranger gick i pension sommaren 1997. Efter en tids vakanslösningar tillträdde Margaretha Svensson Paras tjänsten som generalsekreterare i början av 1998. Hon kom från en tjänst som diakonistrateg vid Svenska Kyrkans rikskansli och hade även varit Svenska Kyrkans representant i Hela människans framtidsgrupp. Hon arbetade som generalsekreterare fram till utgången av 2005.

Ombildningen till Hela Människan tillförde rörelsen ny energi och det frigjordes också fondmedel och bidrag som möjliggjorde en stark expansion av det centrala arbetet. Flera stora utvecklingssatsningar startades, bl. a. projekten Uppdrag Diakoni, Växtkraft Diakoni och Samklang och kvalitet. Dessa projekt syftade till att öka antalet verksamheter och att utveckla och höja kvalitén arbetet.

Runt sekelskiftet hade rikskansliet expanderat kraftigt och hade tidvis över tjugo anställda, inkl. projekttjänster. Det totala antalet anställda i rörelsen uppgick samtidigt till över 450. Hela Människan nådde under denna tid sin hittills största omfattning räknat i antalet enheter, som något år uppgick till 105 enheter. Antalet enheter har därefter sjunkit något. Samtidigt har vissa enheter expanderat och startat verksamheter på nya platser. Den samlade verksamheten har därför varit fortsatt stor. Hela Människans totala verksamhet i Sverige omsatte 2005 över 200 miljoner kr.

Våren 2006, när prästen och museichefen Peter Larsson anställdes som ny generalsekreterare, möjligheterna till fortsatt tillflöde av fondmedel minskat kraftigt, vilket tillsammans med betydligt sänkta statsanslag tvingade fram en drastisk minskning av rikskansliets kostnader. Under 2007 tvingades kansliet att minska sin personalstyrka kraftigt, vilket inte var någon smärtfri process och Peter Larsson valde året efter att lämna sin tjänst. Under större delen av 2008 vikarierade enhetschef Eric Bergthén från Nybro som chef. Vid ingången av 2009 tillträdde nuvarande generalsekreterare Frank Åkerman. Han kom närmast från en tjänst som direktor för Sociala missionen i Stockholm.

Nya arbetsgrenar börjar formas

Efter ombildningen till Hela Människan, som innebar att verksamhetens målgrupper blev betydligt fler, har flera arbetsgrenar börjat få en tydligare egen identitet och det har i vissa fall bildats särskilda enheter som specialiserat sig inom dessa områden.

De Glömda Barnen

Ända sedan RIA-arbetet startade har rörelsens anställda vid många tillfällen mött barn till sina missbrukande besökare och gjort många individuella stödinsatser för dem. Under 1990-talet tog stödet till denna målgrupp mer strukturerad form. RIA i Uppsala startade 1991 en lokal gruppverksamhet för barn till missbrukare, ”Trappan” i samverkan med bl. a. kommunen . Trappan var en av de första gruppverksamheterna som startades i landet utifrån den då nya metodik som Ersta Vändpunkten infört i landet. När RIA i Uppsala efter några år gick i konkurs fortsatte Trappans arbete i kommunal regi. Erfarenheterna från Trappan var en viktig grund när Hela Människan 1996 började sitt Linusarbete med utbildning av stödgruppsledare och nätverk för barnstödgrupper. Sedan 1996 har femhundra personer deltagit i Linusutbildningar.

Opinionsbildningen kring insatser för barn till missbrukare tog ett kraftigt steg framåt när samverkansprojektet De Glömda Barnenstartade 2001 med Greger Walve som projektledare. Projektet har nått ett mycket stort antal människor och satt avtryck i både lokal och nationell politik. De Glömda Barnen har sedan start haft sammanlagt 100 000 deltagare i kurser, konferenser och andra arrangemang i landet och har nått människor i de allra flesta kommuner i landet. Utbildningar för stödpersoner, s.k. Vara Vettig Vuxen-utbildningar har genomförts i över etthundra kommuner.
Projektet har även haft en påtaglig politisk påverkan och har medverkat till att den nationella politiken nu har som mål att insatser för barn till missbrukare ska finnas tillgängliga i landets kommuner. Hela Människans dåvarande ordförande, Marianne Samuelsson kunde som ledande rikspolitiker även medverka till att betydande statliga utvecklingsmedel avsattes till insatser för barn till missbrukande föräldrar.

Bättre Frigivning

Hela Människan har under lång tid arbetat med frigivningsfrågor men under 2000-talet har några enheter specialiserat sig inom detta område. Hela Människan har även medverkat i ett stort nationellt projekt; Bättre Frigivning som pågick 2002-2005 Det inleddes med en förstudie som visade att det fanns stora behov av förbättrade frigivningsrutiner och förbättrad samverkan så att klienterna vid frigivningen kunde tillförsäkras boende, sysselsättning och socialt stöd. Hela Människan tog därefter initiativ till ett stort nationellt samverkansprojekt inom EU:s EQUAL-program. Projektet hade sju olika delteman som tog upp viktiga aspekter av frigivningsfrågorna och pågick på tre större kriminalvårdsanstalter. En bärande princip i projektet var att Empowerment, de intagnas egna drivkrafter och visioner ska vara grunden för arbetet inför frigivningen. Projektet utvecklade nya arbetssätt för frigivning och har resulterat i manualer för ett utvecklat frigivningsarbete och s.k. ”Visionsrum” på en rad anstalter. Visionsrummens syfte är att ta in delar av samhället som en egen ”ö” inom fängelset och i god tid förbereda de intagna på livet utanför, så att man inte friges ut i ett socialt vacuum utan har en stadigare plattform att stå på.

Samverkan mot trafficking

Ett annat projekt inom EU:s EQUAL-program där Hela Människan deltog var samverkan mot trafficking. Projektet startade 2005 och bland deltagarna fanns både myndigheter, organisationer, kyrkor, museer och universitet. Projektets målgrupp var de kvinnor som hamnat i trafficking och sexslaveri. Projektet ville verka för minskad människohandel och bidra till att människor som utsatts för människohandel skulle erbjudas ett bra och samordnat stöd. Man ville också arbeta för attitydförändring så att denna typ av brottslighet prioriterades och lagföringen av brottslingar effektiviserades. Projektet avslutades vid utgången av 2007 men ambitionerna att stödja offer för trafficking lever vidare, bl. a. genom en insamlingsstiftelse arrangerar vissa ortsatta aktiviteter.

Slutord

Att sammanfatta 90 års verksamhet på några få sidor är ingen lätt uppgift och många viktiga aspekter måste givetvis utelämnas. Hela Människan började som en opinionsbildande organisation inför en folkomröstning och rörelsen har under årens lopp haft ett mycket omfattande arbete med opinionsbildning och politisk påverkan som inte kan beröras här. Man har också gett ut många skrifter och material i olika frågor.

Det har också funnits en omfattande samverkan med andra organisationer som arbetat inom olika verksamhetsområden och rörelsen har funnits med i en mängd samverkansorgan och paraplyorganisationer, både nationellt och internationellt. Det har även funnits internationellt utbyte, både med Indien och med Baltikum som av utrymmesskäl inte beskrivs närmare här.
I denna minnesskrift har endast ett fåtal namn nämnts men under de nittio åren lopp har många andra uthålligt engagerat sig i arbetet på olika sätt, i styrelser, som anställda eller som volontärer. Därutöver har många punktinsatser gjorts från kyrkomedlemmar och andra. Det sammanlagda antalet människor som gjort någon form av insats i arbetet uppgår troligtvis till sexsiffriga tal.

Vid ett jubileum som detta är det på sin plats att med tacksamhet lyfta fram alla dessa mänskliga insatser. Det är den stora mängden individuella arbetsinsatser som burit upp arbetet och fört det vidare under dessa nittio år. Detta sker med tacksamhet till vår Herre som hållit sin hand över arbetet och gett av sin kraft och välsignelse under denna långa tid.

Börje Carlsson