• Först började jag sniffa lim och bensin. Snabbt gick jag över till alkohol, hasch och redan som 15-åring började jag med amfetamin och tabletter.

Fram till ungefär 20-års ålder så höll hon främst på med olika narkotikaklassade tabletter, amfetamin och hasch.

• Sen blev jag gravid med mitt första barn, det blev en räddning från drogerna och jag höll mig ren i nästan fem år.

Sen till hösten år 2016 fick jag olika ångestdämpande och antidepressiva läkemedel och eftersom det inte fanns dokumenterat att hon drogat tidigare så fick Sandra mediciner som var narkotikaklassade. Det blev inte lättare när hon sedan strax innan jul skadade knät allvarligt och därför fick morfin-läkemedel för smärtan. Där drog missbruket igång igen på allvar:

• Redan den 23 december 2016 hamna jag på sjukhus efter en överdos. I denna veva betalades inte min sjukpenning ut och jag blev snabbt hemlös. Eftersom myndigheterna även tagit barnen ifrån mig gav jag upp hoppet och slutade kämpa helt. Jag föll allt djupare in i missbruket. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag egentligen drogade för att ta livet av mig själv. Det fanns inget i livet som höll mig upprätt som människa. Jag tappade allt. Jag måste tacka Alexander min man som jag delade hemlösheten med, för att jag ändå lever idag, han räddade mig många gånger.

Sandra och Alexander sov ute tillsammans ofta i något skrymsle runt Knutpunkten, (Träffpunkt för tåg-, buss- och färjetrafik i Helsingborg). De besökte Ria och föreningen Hemlösas hus för att få mat, kläder och möjlighet att kunna sova en blund på dagen. De var inte ensamma om den utsatta situationen:

• Vi träffade på cirka tio hemlösa som inte kommunen känner till, bland annat en kvinna som ofta sov på Knutpunkten.

Sandra är otroligt tacksam för den hjälp och stöttning hon har fått från Hela Människan Helsingborg Ria under de åren hon var inne i missbruk. Hon upplever att de alltid har mött henne med glädje, respekt och utan fördomar och nedlåtande attityd, något som annars är vanligt i samhället.

• Jag minns särskilt en gång när Ria såg till och ta hit en frisör som pysslade om oss kvinnor, det betydde otroligt mycket. Det var också fantastiskt att få komma in i värmen och få i sig frukost när det var tio grader minus ute.

Idag besöker inte Sandra Ria längre då det är kämpigt för henne att se och träffa människor som lever i samma situation som hon själv levde i förut. Hon är mer engagerad i Pingstkyrkan och LP-kontakten där blir hon inte påmind om missbruket på samma sätt.

Bra kontakt med mamma nu
Sandras mamma har varit en stöttning genom livet. Mamman sökte hjälp redan från det att Sandra var två år gammal.

• Jag har ADHD, vilket mamma sökte hjälp för tidigt. Men det fanns ingen diagnos, så hon fick ingen hjälp, trots att hon bad om det. Jag var ett svårhanterat barn som liten och redan som 11-åring började jag bli en rebell, sen gick det som det gick.

Sandra berättar att hon blev sviken av sin far och detta påverkade även hennes självkänsla negativt. Hon hamnade snart på jourhem och olika i fosterfamiljer under uppväxten. Det liv hon har levt har format henne:

• Jag ångrar egentligen inget, allt har gjort mig till den jag är idag. Jag är stolt över mig själv och känner mig mycket stark idag. Det är också fantastiskt att ha en man som Alexander, som varje dag uttrycker sin stolthet över mig. Att vara eller ha varit missbrukare och samtidigt mamma är skuldbelagt och människor jag mött har sett ner på mig. Men jag har slutat skämmas över att jag har varit inne i ett drogmissbruk. Jag har också förenats med att jag har en beroendepersonlighet, det får jag jobba med varje dag.

2017 var händelserikt år
Under år 2017 hände mycket i Sandras och Alexanders liv, bland annat gifte de sig den 30 juni. Både Sandra och Alexander kämpade med sin drogfrihet på olika behandlingshem och stödboenden.

I april 2017 blev Sandra även gravid och la av med drogerna, men hon hade fortfarande ingenstans att bo.

Även om Sandra idag är drogfri och har kommit långt i sitt liv har hon ännu inte kommit hela vägen:

• Jag är drogfri för mina barns skull men jag har inte kommit så långt att det är för min egen skull jag har slutat ta droger. Där har jag lite att arbeta på, men dit ska jag komma. Nästan alla jag känner som är inne i drogmissbruk vill sluta, men det är otroligt svårt. Idag har jag man, boende, jobb och mina barn bor hos mig nu – det betyder nästan allt.

Sandra berättar att behandlingshemmen och stödet man får där i regel är mycket bra, men att det svåra börjar när individen sedan ska klara sig själv. Hon efterlyser också mer individuell behandling på behandlingshemmen för att det ska passa fler individer.

• Det finns oftast inget klart runt omkring personen när man lämnar behandlingshemmet, det sociala, jobb, boende och så vidare. Utan detta på plats är det lätt att hamna i en drogsituation igen.

Under slutet av år 2017 och början av år 2018 löste sig mycket
I slutet av år 2017 flyttade den nyfödda sonen och sexåriga dottern hem. Sen i april flyttade även den fyraåriga sonen hem till Sandra och Alexanders radhus som de haft sen 11 november 2017.

• Det är verkligen den bästa känslan att ha någonstans att bo med hela familjen. Sen från mars 2019 har jag även jobbat, först inom försäljning och nu som personlig assistent. Min framtidsdröm är att bli behandlingsassistent och att få arbeta med ungdomar som befinner sig i missbruksbruksproblematik, avslutar Sandra Linderos.

Text och foto: Daniel Ryderholm